Vi har varit hemma i två dagar nu, jag har fått två hela nätters sömn. Sista veckan som har varit fick jag ihop några få sovtimmar. Jag har nog sovit på ren utmattning.
Mitt hjärta har sovit mycket mer, medicin intaget är högt vilket gör att kroppen vill sova. Jag tror att sömn är läkande därför är det bra att hon sover. Jag var på väg att ta in henne igen till Karolinska i går. Men vi fattade ett gemensamt beslut om att stanna hemma. Blir hon inte bättre till i morgon åker jag in med henne. Cortisonet ska ta ner svullnaden i hjärnan man har ökat dosen i från 8 tabletter per dygn till 24 tabletter per dygn. Hon är ännu inte stadig på benen, det tar säkert några dagar att se förbättring.
Jag är mycket orolig för henne, jag lämnar henne inte utan uppsikt. Går jag för att handla vill jag att hon ligger i sängen eller soffan eftersom hon lätt ramlar. Jag har många gånger önskat bort hennes sjukdom Glioblastoma multiforme. Men det är en mycket elak sjukdom som inte vill tappa fäste fast jag har bestämt att den inte ska finnas. Jag är rädd, rädd att jag skakar för mötet på onsdag rädd för att de ska säga något som vi verken vill ta emot eller höra.
Cancer är ett steg framåt och två bakåt 1 steg fram och tre tillbaka och ett steg fram. Det är en sjukdom där man slits mellan hopp och förtvivlan.
Jag tycker att det blir eländigt att skriva om allt elände därför orkar jag i bland inte ens skriva. Jag vill skriva att livet är tipp topp men tyvärr går inte det. Vårt liv är just nu en kamp en kamp som många går igenom.
Vad det än gäller är det bättre att hoppas än att förtvivla.
livskonto@gmail.com
livskonto 